Endast borta vid fönstret stod en ensam ännu ung qvinna och strök plisséer. Hon slog skyggt ned sina ögon och rodnade, då hon såg de främmande. Hennes drägt var mörk och anständig och man kunde af hennes yttre ej sluta till något som helst, som icke talade till hennes förmån.
Presten bad strykfrun underrätta honom om denna unga flickas historia. Men han fick intet direkt svar. — Hon är en flink strykerska, — blef det sagdt, — en gång rymde hon, det var för ett par år sedan, men nu vill hon inte bort, fastän hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna heller inte mista henne nu mera. Och, — tillade hon sakta, — hon har så fint sätt, en riktig dam. Hon är också prestdotter — har varit mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu är hon, tack vare fru von Bilde, alldeles frisk, både till kropp och själ, och vi tycka alla riktigt om henne!
— Guds nåd ha vi att tacka för denna omvändelse från mörker till ljus, — pastorn hostade och höjde rösten. — Kära — hm — barn — hm — I skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse för djefvulen i edert eget kött.
En af stärkerskorna nere vid spiseln började vid dessa hans ord att snyfta högljudt. Hon förvred sitt fula ansigte till grin och gjorde stort väsen med näsa och näsduk. Ett par af de andra gjorde henne sällskap, några småfnissade öfver sina jern åt alltihop. Ingen såg upp. Efter en stunds idkeligt förmanande i samma snyftande ton gick pastorn in i matsalarne, der dukningen som bäst försiggick. Han skakade hela tiden på hufvudet, som om han hade något slags spasmer, och drog mungiporna ännu längre ned. Adjunkten trampade honom i hälarne, skygg, liksom ett barn i sin mors kjolfållar, och vågade inte se upp från golfvet.
Vid borden sysslade två snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga ansigten. Äfven de sågo hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af denna »värnlöshet» öfver sig som gifvit inrättningen namn, och tycktes trifvas utmärkt.
Fina, som tillfrågades om dem, svarade, att de voro två riktigt hyggliga och bra flickor, som blifvit fångade på gatan, bjudna på »té» till hemmet och stannat. Den ena hade varit »för polisen» i flere år, den andra hade bara varit lösdrifverska och haft stora anlag för superi. Båda voro nu utmärkta och uppförde sig klanderfritt.
— Bland strykerskorna ha vi för tillfället våra värsta — upplyste hon vidare. — Två af dem ha suttit ut sin bästa tid i fängelse, båda för barnamord, en har stulit och suttit inne för det, de andra ha eljes varit litet äfventyrliga. — Men nu — sade hon raskt — nu äro de riktigt bra och snälla. De göra hvad de ska' och slåss sällan. Om någon ibland rymmer, så kryper hon snart till bönboken igen, kommer tillbaka, och är då dubbelt bättre än förr.
Pastorn befann sig icke rätt väl, han såg på sin klocka, hviskade något i örat på adjunkten och gick med en kall bugning för fröken Mäienen. Fina gjorde en liten fnurrig knyck på hufvudet, tog vägen till sitt kontor, antecknade i privatböckerna och var knappt färdig dermed, då det åter ringde.
Hon öppnade. Hela tamburen var full af folk. De trängdes in allesamman, barnen först. Fina tog ett par på armarne, medan ett tredje omfamnade henne öfver knäna.
En tjock och glänsande herre med långt artisthår kom med utbredda armar emot henne, kysste henne åtskilliga gånger på munnen och de röda kinderna, svängde om med henne och kysste henne åter igen. Hans långa hemväfda stoppade paletå var alltjemt i vägen och hans vida och något korta byxor stodo som stubbar om hans ben.