— Åh, min hjertans pojke, min söta lilla Dion, hvad du är dig lik, alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor…
Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen, kröp nu fram, tunn och slank som en ande, hälsade hjertligt på svägerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig treåring.
De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora kontorssoffa.
— Men fet har du blifvit i Janakkala, det är visst mjölken hos svärfar, hvasa?
Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen. — Men artisthåret har han qvar, gudskelof, det var då roligt. Nå, hur må dina kalfvar och dina kor … svärfar har ju en hel hop, lyckliga ost der!
Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru på ena knät, yngsta flickan på det andra och gungade. Han var sig så olik som möjligt. »Andre Wieniawsky» var som bortblåst, en ärlig landtis fans i stället med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som en prest.
— Nå, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt slägtmöte! Och Lilli med! Att hon sluppit från sin skola så här tidigt. Välkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!
Småfröknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratör, som kunde föda både hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos redan i farstun om en karamell och gåfvo sig ingen ro, förrän Fina fann på ett bra sätt att lösa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att den äldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf öfvervakade hon domens verkställande, och frid stiftades.
Lilli var ej uteslutande skollärarinna. Hon hade inte liksom systrarna alldeles öfvergifvit musiken, utan uppträdde stundom på konserter i qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blåklocka, gick i ljusblå rosetter och blickade omkring med blå förgätmigej-ögon, anständig och nätt.
Kontoret genljöd af munterhet. Barnen stojade, föräldrarne suto i det vänligaste samspråk. Finas seminaristiska miner hade försvunnit, hon bara diskuterade med Dion om allt angående hans landtliga hem, hans förvaltareverksamhet och sådant. Lilla Janakkala-frun satt och berättade Clara sin sista sjukdoms besvärligheter, det var alldeles förskräckligt, och Dion hade varit som galen af ängslan och gråtit.