Fina gick ändtligen fram till tvätterskorna, inledde här och der ett litet samtal, klappade några af flickorna på kinderna, tog de vackrare under hakan och gaf »farmor» en smekning på axeln, som skulle ha fält en vanlig spinkig balkavaljer till marken. »Farmors» runda skuldra bågnade icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, så att de ännu friska tänderna lyste.
Hvar hon gick fram, »kontorsfröken», logo de emot henne, vexlade små frimodiga repliker och nickade vänligt. Dion, som skötte småbarnen utanför, blef otålig och stack in hufvudet. — Uh, hvad här var varmt, kom nu.
Man gick ut. Endast svägerskan ville se ännu litet till. Kanske köket.
Fina tog afsked af de andra och följde lilla svägerskan. Hon omtalade, att köket här var det bäst ordnade kök, hon någonsin sett. Ehuru det var alldeles för litet för så stor matlagning, kunde kokerskan likväl sköta alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat för nära femtio personer, och ändå var der alltid exemplariskt snyggt i kök, skafferi och spisel.
Kokerskan stod vid kaffepannan, då de kommo in, hon hälsade buttert på Fina och vände ryggen till, så fort hon såg den främmande. Det var en hög och ännu rak gestalt, hon bar en mörkgrå bomullstygskjol, svart kofta och duk på hufvudet. Det tittade ett par mörka, lifliga ögon fram, men bara en enda gång, eljes såg hon oafbrutet ned på sin svarta blankskurade jernspisel.
Unga fru Mäienen tilltalade henne en gång med den vänligaste röst. Det kom ett mummel till svar, omöjligt att förstå. Fina närmade sig och försökte inleda en konversation. Det gick inte.
— Han kommer ju i dag, kärestan, inte sant? Det är lördag, hans dag. Då har han åter igen något roligt med sig att läsa, få se hvad det blir?
Hon mumlade åter, det kunde vara både ja och nej. — Det är en af »farmors» omvändelser, hviskade Fina, — hon är eljes en mycket märkvärdig person. Ingen vill hon tala med, och hon är heller inte tåld af någon här i hemmet, utom oss föreståndarinnor, förstås!
— Hur länge har ni varit här nu, Maja? — frågade Fina, denna gång i en ton, som fordrade svar.
— Tio år. — Svaret, ehuru hörbart, uppmuntrade icke till vidare frågor.