Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, träkärlens aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blänkande fägring. Skafferiet med sina lårar, hyllor, lådor, tunnor, askar, påsar och fat väckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles hänryckt: Åh, herre Gud, Fina, jag har då aldrig sett något så nätt och väl arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som påstår, att kök och skafferier alltid komma honom att qväljas. Men det här! kan man se! Och så fort hon fått det fint efter middagen. Fina lilla, få vi ropa på Dion?
Kokerskan vände sig för första gången om, såg med en mörk blick på Fina, gick fram till henne och bad: — Fröken, tag inte honom hit, jag ber, inte honom.
— Var lugn, Maja, vi gå nu! Du kokar väl godt kaffe åt din inspektor, hoppas jag. Hälsa honom från mig. Och hör du, skicka honom upp efter skåpnyckeln till mig, så du får duka honom en liten sexa. Sedan kommer jag kanske sjelf och hälsar på, innan ni gå ut på aftonpromenaden.
Maja neg och lilla svägerskan också. Hon såg med sina grå, beundrande och vänliga ögon på denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet och utan någonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, förstod dock att beundra detta sällsynta och utmärkta exemplar af en tjenarinna. Hon böjde sig ovilkorligen och ofrivilligt för denna duglighet, som så eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristfälliga kök, der så många moderna beqvämligheter saknades.
— Det är en argbigga — sade Fina — men en utmärkt menniska.
— Hvarför är hon här? — frågade svägerskan — hon ser ju så korrekt ut? Har hon stulit?
— Neej. — Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet att svara på frågor.
— Har hon kanske mördat? — Svägerskan ryste till. — Det var verkligen något hemskt i hennes bruna ögon och rödaktiga hår.
— Nej du, aldrig — direkte.
— Nu förstår jag inte, Fina. Hon, den der, hon har väl aldrig i verlden varit lättsinnig.