— Åh jo, — det är just det.
Lilla svägerskan öppnade sina alltid häpna ögon ännu mer.
— Det är väl inte möjligt, hon, som ser så sträng ut. Och ful se'n.
— Hon var inte ful för tio, tolf år se'n, då hon ännu hade sin hvita hy.
— Så löjligt, hvem kunde ha smak för en sådan rödhårig fuling! Och hon har ju ärr i ansigtet, icke sant?
— Jag vet inte, jag har aldrig fått se henne riktigt noga. Du vet, att jag är så närsynt. Hon visar sig också ogerna.
— Har hon inte rymt?
— Inte på min tid, se'n hon kom under »farmor». Hon uppfostrades först under fyra år i tvättstugan. Hon lär ha varit farmors hårdaste nöt. Men knäckt blef hon, och nu är hon säker.
— Om jag bara visste hur någon kunde ha smak att förföra henne.
— Åh, förföra, det gjorde hon sjelf, söta du! Du skulle bara veta! Åh, du skulle bara veta. — Fina tog lilla svägerskan varsamt om hakan och såg medlidsamt ned på hennes oskyldiga ansigte med dess hjelplösa min.