— Och så talte du om kärestan, en inspektor, hvad vill det säga? Har den der gamla menniskan ännu en käresta och en inspektor till på köpet?
Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes röst klingade litet ovanlig, då hon sade:
— Den der märkvärdiga nu snart trettioåttaåriga qvinnan har fått erfara mera trohet och kärlek här i verlden än de flesta sköna och begåfvade damer. En präktig och duktig karl har i omkring tjugo års tid hållit af henne, hvad säger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett par gånger, varit aktris på skojteatrar, dansat på kaféchantanger, och jag tror haft polisuppsigt öfver sig också i några år. Nå, jag vet inte … ingen känner till det så noga. För tolf, tretton år se'n, i min första ungdom, hörde jag lite talas om henne. Men hon var så otäck då, usch — låt oss inte tänka på det. Jag blir ond på verlden och på de otäcka qvinnfolken, bara jag råkar tänka ditåt, och det passar inte min nuvarande ställning. Inte heller mina filantropiska qvinnoemancipationssträfvanden, nej! Maja är nog bra, hon nu!
— Och hennes inspektor?
— Han kommer hvarenda lördagseftermiddag kl 1/2 5. Så sitta de i köket, och han läser högt.
— Ah, hvad då, du?
— Historia och geografi. Allt möjligt. Också resebeskrifningar.
— Aldrig Guds ord?
— Nej, hon tycks ha någon inrotad fördom mot predikningar. På sista tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under hufvudgärden… Jag vet inte hvad det betyder.
— Och hvarför gifta de sig inte, ha de inte råd?