Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt tillrättavisningen.
— Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett par, vi två, fast jag var så mycket yngre och — sämre.
— Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi flydde bort med från det förtrollade slottet.
— Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.
— Och din mor var draken.
— Som spruta' eld.
— Och min far var konungen…
— Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.
— Nej du, bara halfva.
— Och nu har herr Atte —