— Ja, kalla mig så, det låter trefligare.
— Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.
— Och så du har blifvit en vacker flicka.
Nadja såg ned — hon skrattade… Ja, det är många som tycka det … men jag kunde aldrig tro, att en fin herre…
Adolf tog ett steg framåt.
— Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här, det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen … om någon såg oss, så…
Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp, vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.
Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt, slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en kort, tjock fläta, som fallit ned.
— Hur gammal är du nu, Nadja?
— Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt, handskar och en klädning med sidenband.