Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: — Hvem är han der?
Nadja såg dit bort. — Nya drängen, — sade hon. Jaska sträckte fram sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och sade så bedjande:
— Kom hit, jag vill se på dig.
Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte, allvarligt och manligt.
— Är den gamle er inhysing? — sporde han Kajsa.
— Det är så, — sade hon, — han är lam nu.
— Hvad heter du? — ljöd det från gubben.
— Samuli!
— Och mer?
— Jag heter efter mor min — för fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.