— Anna Katri Sutkinen — hemma från Limingo, — Anna Katri Sutkinen — Anna Katri — Anna Katri — gubben upprepade namnet flere gånger med allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande rörelse.
Den unge mannen stod och stirrade — han begrep inte ett ord. Kajsa lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.
— Hette din mor Anna Katri?… — Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst … man hörde det blott som en hväsning.
— Ja, så var hennes namn.
— Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n han rymde?
— Två månader knappt.
— Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.
— Min far, som mörda' sin egen bror — Ja, han hette så, den uslingen.
— Så hette den uslingen — Jaako Askanen — Jaskanen, Jaska, mördaren — — — — mördaren, brodermördaren.
— Han var full — och visste inte hvad han gjorde, — det undslapp den unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad ton. — Stackars far, full och tokig.