— Ja, jag är en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera mig, för det förtjenar jag.
— Såå, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?
— Tror du man super, då — — han såg långt på den gamle, som låg som om han sof — då man har en ordentlig mor, — tillade han litet betänksamt.
Nadja kastade på hufvudet.
— Gå och lägg sej, eftersom han är så ordentlig! Jag går ut till gården ännu ett tag. Der fins en kastgunga och jag ämnar ta' mig en släng med de andra. Mor, du gör väl maten i ordning åt det der dygdemönstret… Du, som också är en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!
Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg.
Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja. — Den flickan har ett godt hjerta, — mumlade han och gick utför trappan.
Hon sprang ned för backen, hennes skratt ledde hans steg… Hon skämtade med drängar och pigor, fick hela flocken med sig och gick åtföljd af sin svit ned till gungan.
Samuli stod på afstånd och såg på hur hon lät gungan gå omkring, förd af än den ene, än den andre af karlarne.
Först sent på natten skildes man åt. Nadja sprang hem. Han gick efter, långsamt, på något afstånd.