— Då tog mor plats hos gästgifvarens, och så…
— Så?
— Fick hon en annan.
— En annan?
— Man. Ja, gästgifvarn tog 'na. Det var för min skull hon sa' ja. Och så dog hon, första året.
Det blef en paus. Nadja slätade med vänliga händer den gamles hår. Kajsa blåste sakta på de slocknande bränderna. Gubben suckade — — hans hufvud sjönk tyngre mot bröstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen och stirrade mot golfvets mörknade plankor, som om han i dem sökte förklaring öfver lifvets olösliga gåtor.
Slutligen sprang Nadja upp — skakade sitt hufvud, som ville hon jaga bort alla onödiga funderingar. Hon vände sig till drängen och sade i sin brutala ton:
— Nå, hur kom du hit, Samuli?
— Jag var en tid herde hos gästgifvarns, blef så hållkarl, så dräng. Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I förra veckan så for prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Här fick jag mina goda betyg, patron talte med prosten och gaf mig »på hand» strax. Jag har stor lön nu… Och i dag for prosten hem till sitt igen. — Jag ville inte vara i stan ensam, derför kom jag hit genast.
— Har du goda betyg, du?