Han gick litet åt sidan och läste en uppmaning att strax gå hem till sig … »hon» hade en timme ledig … barnen kunde vara hos en madam på gården så länge.
Han gjorde en liten missnöjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna med ett »lätt illamående», bjöd i alla fall på middag på Opris och försvann.
Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvåning vid Boulevarden. Tre smårum, möblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet mottagningsrum i mörkrödt med en Minervabild af marmor, ett bokskåp med syperba guldornerade band, som aldrig rördes, ett planschbord med portföljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk… Och så rökrummet, med gröna draperier, gröna möbler, grönt pipställ, dekoreradt med fruntimmersarbeten och prydt med små cigarrhållare af imiterad malakit.
Men sängkammaren var den täckaste. Den var herr Attes jungfrubur, ljusblå och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crétonne, med oäkta spetsar och rosetter öfverallt. En liten hvit säng med ljusblå omhängen. Bakom skärmen hängde en ljusblå flanellsnattrock med silkestofsar, en rökmössa, sydd med blått silke på kanevas af syster Louise, och under sängen stodo så nätt i bredd ett par ljusblå tofflor. I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar, och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag, pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger… Det var ett batteri, värdigt en primadonna. I byrån fans en lönlåda, en städerska påstods der ha funnit några askar fransyskt smink. Ibland under säsongen gafs hos generalguvernörskan några sällskapsspektakel på fransyska… Kanske att … eller Gud vet, brukade han kanske på balerna i grosshandelssocieteten —?
Herr Adolf bytte om stöflar, hängde upp sin promenaddrägt och påtog en kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui af silfver, kammade upp håret, gned ansigte och händer med eau de Milan, beströdde dem med puder och aflägsnade det så åter med en vippa af svandun. Så kastade han sig i gungstolen, började putsa sina naglar och for skrämd upp, då det ringde. Han trippade till tamburdörren och öppnade.
Nadja kom in, slaskig om fållar och skor, svettig och bullersam. Med öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till honom.
— Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud, min själs skönaste ros!
— Söta barn — herr Adolf var litet generad, — torka fötterna, du glömmer alltid!
— Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag fin! Får jag så en enda kyss?
Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska, blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer — — och fick efter en paus fram de enda orden: