— O, hvad jag älskar dig.
Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång:
— Nå, Nadja — hur mycket vill du ha i dag?
Hon steg upp. — Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte! Ja, nu ska vi tala allvar, det är inte värdt att jag skjuter upp dermed nu längre. Jag måste, ser du… Jag måste, ty så här vill jag inte ha det längre.
— Är du inte nöjd? Jag har ju inte gjort dig något emot, och pengar har du fått, så mycket jag kunnat undvara.
— Det är inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig något ondt! Jag skall säga, att jag inte är den som skulle ha sparat något besvär för dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gånger kropp och själ, om du bara tagit emot! Nej — jag har nu kommit att tänka på allvar…
— Såå, det skall bli lustigt att höra. Allvar? Hvad menar du med det?
Är du återigen bortkörd från ditt herrskap?
— Nej — inte just det … men jag är led vid det här lifvet. Jag tål det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i smuts, höra snäsor och gräl och kif!
— Åh, det är väl inte så farligt, herrn kifvas väl inte med dig. Han ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg för frun.
— Herrarne har jag också ingenting emot. Det är fruarna. Usch! hvad jag hatar de fruarna.