— Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå för det? Jag är sådan. Jag har sådant blod, och mor har sådant som hon har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål inte prester och katekes.
— Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och tala förståndig!
— Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah! Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!
Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gånger hans knän, höjde bedjande sina händer och såg så bönfallande, så vildt, så brännande på honom.
Han steg upp, hostade, som om han fått dam i halsen, slätade ut skrynklorna på sin sammetsrock och jemkade stärkkrage och rosett.
— Söta lilla Naja, du är verkligen för häftig!
— Du har tagit mig till älskarinna eller väninna eller hvad man vill kalla det; det är min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, då jag ville.
Nå! nu kan du också taga mig till hustru, för kärleken, den har vi! Vet du inte, presten säger, att gifta sig när man älskar, är rätt. Allt annat är synd. Nå, nu vill jag det, som är rätt. Gift dig med mig! Jag vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara bildad, ack! så bildad, så god, så stilla, så lydig, så snäll. Oh!
Hon kastade sig återigen framför honom, omfattade hans fötter och kysste dem på nytt passioneradt och ömt. Han ryckte på axlarne, talade i smekande ton, men afvisande, och slutade med att säga:
— Hur kan du tala om älskarinna och väninna? Jag har varit snäll mot dig, det är alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för dig ända se'n förra hösten…