— Och så vill jag lära mig franska och piano, när jag först får det andra. Men allra först…
— Nå, allraförst?
— Jag vill — gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo, din, du!
— Är du galen, Nadja, min fru? du?
Herr Adolf skrattade, men icke så ogeneradt som förr. Nadja tog en förnärmad min.
— Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara sämre än din svägerska, som kom från landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat än hushållerska i all sin dar…
— Kära Nadja, Amanda var en visserligen anspråkslös, men arbetsam och mycket bildad qvinna, som —
Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt.
— Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor, af frun, af alla mina matmödrar. Jag är en stackars öfvergifven, eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig.
— Kära barn, jag vet inte hvad du menar … hvad skall jag göra med dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för all del. Stig upp! Lugna dig!