— Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag vill.
— Du önskar då?
— Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'… Jag skulle ha mej en liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska. Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.
Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel… Hon förstod och hon förstod inte.
— Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna…
— Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!
— Vill du på teatern? — Elise var alldeles villrådig.
— Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå, frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och låta mig röra på mig, men inte sqvallra om det till halfva sta'n, eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!
Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke »tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en qväll ensam få rå om sin älskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla; hushållerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behålla kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde få sin man att bjuda dem alla på teatern! Allesamman på en gång.
Det gick. En gång och två gånger. Nadja smög sig ut klockan half åtta och kommerserådinnan »tog inte emot». Hon sände ut dem af husfolket, som mest besvärade henne, endera på långväga ärenden eller ock på teatrar och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog permission i alla väder, och de båda, Lisette och han, försvunno tillsammans afton efter afton borta vid »Arcadien». Hushållerskan, en ännu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han förde henne alltsom oftast till nationela tillställningar, än var det teater och än bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestämdt hem kl. 10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12. Men kammarjungfrun, »fröken» Carolina Snygg, hon njöt mest af den nya välsignade friheten. Hon kände en fattig kompositör. Det var en nocturne, som gick längs Boulevarden, från Trekanten och till Sandviksstranden, ibland, då det var den »stämningen», styrde de sina steg till gamla kyrkogården, bland grafvarne. Här fans en bänk. Han borstade bort snön med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte sig. De klagade öfver verlden, verlden, som förföljde dem. Hon trodde på honom och han på henne. Båda tviflade de på Gud. Och i de kalla vinteraftnarne suto de der och njöto af sina lidanden.