Men i det varma rummet hemma hos kommerserådets satt den unga modern allena och matade sitt barn med komjölk ur en kautschuktut. Hon tvättade honom och gjorde honom så fin och ren. Och då han var färdig, gick hon med honom längs golfvet, söfde honom med små barnsliga vaggvisor och med hundrade kyssar.. Så lyckligt! Nadja skulle säkert icke komma förr än fram på natten, och gemålen — han satt väl »på klubben» tills det blef morgon. Hon sköljde den svarta tuten om och om, vände den och sköljde den på nytt. Så kysste hon den och betraktade den så vänligt. Mjölken i flaskan var god och stark, och den lille lät sig nöja. Det var en glädje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde sköta honom allena! Han låg nöjd också vid hennes späda bröst. Hon kände genom sin lätta nattdrägt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och bröst, och de små händerna, som beställsamt refvo i spetsarna på hennes tröja. Hon skrattade högt åt hans små försök att sätta sig upp och beundrade ofantligt hans underbara förmåga att sparka och röra på fötterna. Hvad han var söt, när han log, ja, till och med när han skrek. Den lilla munnens spända läppar sågo då så putslustiga ut, och när det var slut med gråten, var han dubbelt förtjusande. En glädje utan mått och utan skugga! Hvilka nätter af kärlek och fröjd … hon glömde allt för dem, de kunde också icke köpas för dyrt, och ingen kunde såsom hon njuta af lifvet och sin frihet… När morgonen kom, steg hon upp, strålande som aldrig förr … den förbjudna frukten smakade ingen såsom henne.
* * * * *
Hushållerskan hos kontorist Adolf Bäck hade ett fasligt bråk och bestyr, det skulle bli en liten fin ungkarlssupé hemma hos hennes herre kl. 8. Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, föräldrarne döda och syskonen gifta. En gammal ungkarl på 31 år, med tunnt hår, bleka, intressanta kinder, spetsig näsa och en liten söt flickmun med röda läppar. Han gick omkring och ordnade några vackra dekorationsväxter från Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgröna och primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets. Allt så stilfullt som möjligt. Han trippade i vaxlädersskor med spetsiga tår, stälde om rokokoerna på étagèren, tog i hvar tingest med tummen och pekfingret, medan lillfingret graciöst pekade i luften, blåste ännu en gång bort de sista damkornen, gick sedan till fonddörren borta i köket och betraktade med kisande ögon och hufvudet på sned det hela genom den öppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.
Tamburdörren öppnades bullersamt och Nadja trädde in, klädd i en modern vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. — Jag visste, att du skulle ha' kalas, och här är jag! Du får inte säga nej, min sockerdocka! Så, Atte lilla, var inte ledsen! Inte är du ond, du bjuder ju mej med — inte sant?
Hon tog honom på axlarne med händerna och såg honom inställsamt i ögonen. Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne mot dörren.
— Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater, riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.
— Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten — åh, jag känner dem nog.
— Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet?
— Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fått lof till ett i natt, så får hon pyssla om ungen sin, och när jag af Ulf fick höra talas om ditt kalas, så beslöt jag strax — —
— Men, kära Nadja, gå nu, jag är inte alls af det slaget, som har fruntimmer hos mig på herrbjudningar, hvad skall madamen här säga!