— Hva! Madamen, hon, Bergströmskan! Åh, henne känner jag nog, det var hon som svälte ihjäl min flicka; nå, det var då ingen stor skada, hon var ful som far sin.
— Ts, Nadja, så lättsinnigt du talar! Du är för — — — ja, jag fruktar verkligen, att jag måste säga dig en obehaglighet, Nadja … du är för lite comme il faut, förlåt min sottise, men — jag får be dig att aflägsna dig, klockan är öfver åtta.
Hon tog honom under armen med ett af sina små skratt, drog honom in i blå rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig på honom:
— Inte kan du, som är sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju hjerta… En gång hade du mig kär, mins du den qvällen vi gick i öfversvämningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig, just nu, när jag stackars flicka har en ledig qväll och kanske kunde göra min lycka? Kan du vara så hjertlös. Ah! — ah, Atte!
Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och gjorde sig så beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han, svag som alltid, gaf vika.
— Men, Nadja, säg mig, hur känner du Ulf?
Hon skrattade. — Åh, det är en teaterbekantskap … och så tillade hon hemlighetsfullt: — Han hörde mig en gång sjunga på en tillställning.
— Ulf på en tillställning, der du sjöng?
— Jaha, precist, det var en utfärd till Blåbärslandet.
— Och han kom dit?