— Med några andra gentila herrar, ja.
— Nå — och du sjöng?
— Till dansen, och då — blef han förtjust i mig.
— Så! du har en så vacker röst, Nadja?
— Åh! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lära mig något. Jag har ofta tänkt att gå in vid teatern! Si, det skulle så riktigt passa mej … det är som Torsten säjer, jag är som född för teatern. Klippt och skuren för sådan der trirolig hejmusik med dans och sväng. Bara jag fick någon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet inte hvad som kan hända.
— Men, Nadja, hvad skall jag egentligen göra med dig i qväll?
— Åh, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergströmskan. Och du skall få se, att jag är både söt och snäll och treflig.
Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med punsch och frukt. I rökrummet togos korten fram. Värden, som för sitt svaga hufvud nu mera ogerna tålde rök, gick med en eller annan af sina gäster i blå rummet och pratade. Han var litet nervös och orolig och hade svårt att dölja det. När löjtnant Ulf tillsammans med honom drog sig undan röken, frågade denne, om han, Bäck, kunde förlåta, att han icke i dag, oaktadt det var förfallodag, kunde betala den lilla skulden på 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt, han hade så väl behöft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en möjlighet? — — de voro kusiner och kunde tala alldeles öppet, vore det icke en möjlighet att han kunde få dem igen tills i morgon — då ju militärernas löner kommo ut på qvartalsdagen. Löjtnanten skrattade, det som måste ske skall ske, lofvade han och tillade med sitt tillförlitliga handslag: I morgon afton kl. 6 skall du ha pengarne.
Konversation och kortspel afbrötos. Supéen bars in af en gammal qvinna i svart och en ung i ljusblått med röda perlor kring halsen. Den sista var Guroffs amma, Nadja, kosackflickan från Drumsö. Hon gjorde en viss effekt med sitt rödbruna krusiga hår, sina fylliga former, sitt leende och nigande, sina små retande skratt och det egna sätt hon hade att svänga på höfterna.
Det blef en »lifvad» supé. Vid desserten satt Nadja till bords. Man uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet utskrattades som förklädd plebej-förnämhet. Hans »helighet» hånades, tills någon kom fram med att Nadja egentligen var en för detta inklination. Med älskvärdaste öppenhet förklarade hon sjelf, att hon var »en förskjuten»… Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som ytterligare stegrades efter champagnen och vid likören antog större och större proportioner. Nadja proklamerade högt och bestämdt sitt beslut att gå in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags talanger uppskattades, och detta beslut applåderades under jubel af de församlade. Man öfverenskom, att hon med ovedersäglig talang kunde föredraga »Helan går» och att hennes »Bellmanniader, torgballader och gatvisor» voro värdiga att höras af ett större och mera vidsträckt publikum. Hon sjöng, med ett likörglas i ena handen, stående, och med den andra armen i sidan. De lyssnande vännerna hjelpte till med refrängen. Endast värden hörde förströdd på, han tyckte alls icke om den vändning sakerna tagit.