Slutligen, för att få slut på scenen, föreslog han litet musik vid pianot. En af kassörerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sällskapet, som skrattat högt under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, känslofulla röst liksom bad om sympati. Nadja gaf genast vika för tonernas makt. Hon sjönk ned i en fåtölj och följde med andakt hvarje strof i sången. Hennes ögon voro som fastlödda vid den sjungandes läppar. Hon suckade djupt, hennes ögon fyldes af tårar.
— Herre Gud — snyftade hon — med sådan sång kunde man få mig fast i kloster! Åh! hvad det är vackert! Och »kärlek, trogen kärlek», det är som om det var Drumsö-Samuli det var frågan om. Om han kunde sjunga så der, så tog jag'n strax! Åh, hvad det är vackert!
Och när sångens sista sentimentala strof förklingat, rusade hon upp, som om hon fått en ingifvelse, tog på sig hatt och kappa, nickade till de närvarande, hviskade något i örat på löjtnant Ulf och lemnade huset oaktadt herrarnes protester.
Om en qvart låste hon upp porten hos kommerserådets och sprang in. Utanför tamburdörren träffade hon husets herre, som med barsk röst frågade henne hvad klockan var.
— Hon är visst tre — svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
— Än se'n då?
— Hvar har hon varit? — frågade han vidare och stack tändstickan helt nära hennes uppflammade ansigte.
— På ungherrssupé — ljöd det utmanande och stolt.
— Ja, det käns på lukten — sade han och rynkade på näsan.
— Jag tycker det är bättre, det, än att som herrn sjelf vara ute natt ut och natt in, när man har hustru och barn.
— Tyst, piga! — med en höjning af rösten.