— Tyst sjelf, så väcker han inte upp hela huset. — Hon kilade in genom tamburdörren, vek af åt höger och försvann.
Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska på ett af stadens minst välrenommerade hôtel. Den lilla kommerserådinnan fick en ny amma. Och i huset vid Boulevarden kom allt åter i sin förra ordning. Kompositören hade skäl att sucka oftare än förr, fennomanstudenten var mer ensam än han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en ny »bekant». Endast att den unga modern fått tilltro till sig sjelf. Ingenting skulle mer kunna skilja henne från den lille, icke ens — en stygg amma.
* * * * *
Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade vänner i tjogtal och var en afgjord dansflamma för stadens alla fina damer. »Han var så nätt och så glad». Den Bjälomowska uniformen klädde honom utmärkt, och han hade en märkvärdig förmåga att få epåletterna att småklinga, då han rörde sig. Bältet med gehänget knarrade så behagligt och sporrarne utförde en verklig musik. Under detta hänförande accompagnement blickade han med sina långa, mycket ljusblå ögon, det var omöjligt att motstå. Dessutom hade han ett käckt militärhufvud med rakt uppstående cendréhår. Små parfymerade mustascher, som dolde en stor, alltid leende mun, präktiga tänder och en bred käk med grop i hakan. Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita händer, skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolöshet ritad i gropar, linier och välskötta, ljusröda naglar. I dag iklädd sämsta yrväderspelsen, med kragen upp öfver öronen, gick han fram på gatan, sprang uppför trappan och ringde på.
Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf:
— Nå ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina pengar … jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom!
Löjtnanten klappade sin kusin på axeln. — Kära bror, min egen hedersprisse, du måste förlåta, men — jag har inga penningar!
— Hvad? håller du mig för narr nu igen? Du tänker naturligtvis göra dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!
Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig. Han talade i öfvertygande, smekande ton:
— Jag har inga penningar i dag, skräddarn tog en del och Isaksson, den judrackarn, tog resten! Du får alltsammans i nästa vecka… Du vet, öfverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det är en lång historia… För resten, tror du inte på den förlofningen såsom fullgod kredit, så ha vi ju farbror August.