— Ja, om jag tror ett endaste ord af förlofningshistorien och allt hvad du i den vägen försäkrar, så må jag vara en stockfisk! Han tystnade tvärt, och tillade efter en paus:
— Farbror August … tror du verkligen? Vid det namnet förändrade herr
Adolf något uttryck och såg lifligt på löjtnanten.
— Om jag tror? jag vet! Han får endera dagen en utnämning, jag går upp och gratulerar och passar på … du förstår.
Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro försvunna. Lät farbror August narra sig, ja, så var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvämt i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet för utmärkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade på en bal hos generalguvernören talat med några ytterst inflytelserika personer, nämnt en hop om farbror August … och påpekat att han visst gerna kunde låna ut några hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det förtroendet att på förhand uppmärksamma honom en smula … vid nästa kejserliga födelsedag förslagsvis, nästa orden t. ex., bara skynda en smula på… Alltnog, han, löjtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i spelet på högre ort … och det vore väl inte så omöjligt, att farbror August insåge, hvem han i första hand hade att tacka för detta utmärkelsetecken, och naturliga följden var att han, Thorsten Ulf, finge låna de tretusen kronorna, någon af de första dagarne — hvarför han nu bad kusin Adolf vänta, så finge han alltihop på en gång.
— Du är en lycklig ost, du! — Herr Adolf svepte in sig i sitt sidenfodrade fodral och tog sig om den välrakade hakan. — Att få umgås med de allra förnämsta, att vara omtyckt och älskad af de finaste damer … det är annat det än att som jag… Derför är det också bäst att jag aldrig gifter mig. Att få en så hög och fin dam som jag ville, dertill är jag för fattig … en vanlig från de här dussinfamiljerna vill jag inte ha! Du är lycklig, du!
— Prat, för fattig! Se på mig … gör mig fattigdomen något, — och jag tänker minsann göra mig en carrière ändå.
— Det tror jag! Du! Som är så treflig och så älskvärd, och som — bäst af allt, har en så förbåld — förlåt mig — tur! Men du, Thorsten, af mig får du aldrig låna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du kan narra mig en gång till.
Löjtnanten fortsatte att tala om sina förhoppningar. Öfverstens systerdotter, en rik och förtjusande flicka, skulle säkert inte säga nej. Då hade han bara ett steg till att komma på grön qvist … bli adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter öppna för honom. Det vore en ära för hela slägten — icke sant? Ett visst återsken skulle ju falla äfven på honom, kusinen, och på det viset kunde han, kontoristen, äfven komma in i de finaste familjer — kanske sjelf derigenom »göra carrière».
Herr Adolf smålog. — Du är nog en lyckans guldgosse, född att lysa ute i verlden och stiga högt på ärans trappa.
— Det är bara en sak, som sätter sig till hinders för allt — allt. — Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, så att hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt».