— Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig och tillintetgör alla behagliga drömmar.
— Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde få bugt med det, — hvad är det?
— Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka…
— Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har så fina bekantskaper! Du?
— Hon var alldeles galen i mig.
— Det är ju helt naturligt, men sedan?
— Jag lofvade henne —
— Att gifta dig?
Löjtnanten drog en djup suck … han svarade icke.
— Och nu?