— Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne…
— Hur mycket?
— Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu… Tusen kronor.
Herr Adolf gick af och an på golfvet, så att den sidenfodrade rocken stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små lilasfärgade fläckar brände honom på kinderna. Ett martyrskimmer upplyste hans eljes bleka anlete, men så kom han att se på löjtnanten, som just nu qväfde en gäspning. Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att få sin röst fast och låg:
— Thorsten, af mig får du inte de penningarne … aldrig — nej, du, aldrig!
Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. — Jaså, du säger det, Adolf — aldrig?
— Aldrig! — Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf.
— Är det ditt sista ord, kusin?
— Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asplöf, då han sade det.
Löjtnanten bet sina läppar och hvälfde sina ljusblå ögon. Han tog sin napoleonska min och rynkan i hans panna såg ut som hade den blifvit ristad dit af ett svärd. Han knöt den ena handen i luften, tittade åt kakelugnen, der just en fredlig brasa glödde, och sade: