Herr Adolf, som kastat papperen på brasan, stod och vred sina händer, under det den klara lågan belyste rummet med sitt fladdrande sken…
— Du skall få de tusen markerna, söta Thorsten, i denna qväll, bara du låter bli!
— Jag kan inte ta emot din almosa — Thorsten talade ännu i andra basklaven — nej, aldrig. Farväl!
Herr Adolf låg i samma ögonblick på knä för sin kusin. Der blef en stunds tystnad. Man hörde en pistol falla på golfvet. Derpå föll en löjtnant på en stol. En stund full af högtidligt allvar. Slutligen sade den räddade:
— Får hon de 1,000 markerna i qväll?
Herr Adolf tog fram en obligation. — Hvem är det? — Frågan gjordes skyggt, han var rädd att pistolen ännu en gång skulle komma fram.
— Hvem — jo, det skall jag säga dig, hedersprisse, det är hon, din gamla — hon från Drumsö, Nadja!
Herr Adolf föll ned i soffan. Thorsten knäppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.
Samma qväll fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint glanskort med ett fint namn. Der stod:
THORSTEN ULF
Löjtnant vid de Bjälomowska.