Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade på morgonen, de sutto allesamman på ståltråd och hade derför varit så dyra.
* * * * *
Nadja hade varit på ångbåt två somrar å rad och om vintrarne litet hvarstans, som hon sjelf sade. Än på källare, kaféer och konditorier, än i tobaksbutiker och än i tvålbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man kunde kalla »en diskblomma röd och fager». Inte vacker, nej gudbevars, men sådan som kunder tycka om. Och så var hon glad, sjöng alltid och trallade, och var flink i vändningarne. Det gick undan för henne. En dålig karaktär och ett godt hjerta.
Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att sträfva för, men arbetet betalade sig icke så bra som fordom, krafterna räckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behöfde dock jemt någonting. Och modern höll henne med linne. Det väfde Kajsa sjelf, blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf köpa sig det finare.
Ett par gånger uppsökte Nadja dottern under vintrarne. Än ensam, än med Samuli. Han var nu fogde på gården hos den nye ägarn, men ännu hade han ej gift sig. Han friade icke längre till Nadja, han väntade. Under tiden var det en eller annan af flickorna som försökte hvad de kunde med honom, men han var icke af det slaget. Han förstod sig icke på qvinfolk. Var det någon, som gjorde sig stor möda för att vinna honom, skänkte han dem en eller annan tröstegåfva. En sjal, ett bomullstyg, ett par örhängen eller ett stycke lärft. Det var alltid en liten hjelp. Han smålog på sitt eget sätt, drog upp ena mungipan, nickade långsamt med hufvudet och vände, då man tackade, ryggen till. Två eller tre hustrur hade han undsluppit på det sättet. Han lefde ensam i sitt rum i stora byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmanér, luktade värre tobak än någonsin förr, hade mindre väl borstade rockar och mindre kammadt hår, men var eljes en duktig karl, stark som en björn och arbetsam mer än någon af de andra.
Nadja hade lärt sig en god del svenska och ryska på resorna mellan Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fått hvad hon sjelf kallade »bildning» — det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan … men eljes var hon sig lik. Högljudd och simpel, men med något öppet, glädtigt och friskt, som intog. Hon såg icke »förderfvad» ut. En stor fond natur framträdde kraftigt i hennes personlighet.
En dag stod hon i sin butik med sin virkning väntande på sina vanliga cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne på ryska, fick svar på god nylandsdialekt och bad om ännu en visa. Han fick en och han fick två. Lite klent med gehöret, men — rösten var bra. Några dagar derpå var hon engagerad vid »Lilla Teatern» i kören. En liten lön, men — — det skulle bli roligt för mer.
Nadja höll sig i början stilla och gjorde icke någon förnär. Hon nöjde sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i sällskap med en eller annan af herrarne, att uppföra små oskyldiga kärleksscener här och der i korridorer, rekvisitarum eller klädloger. De mera stränga bland kamraterna togo anstöt, sqvallrade och tillskyndade Nadja en rättelse. Det blef bättre för en tid. Man upptäckte endast biljetter, hemföljningar och annan lönnkurtis. Hon sjöng i kören, blef den ena qvällen klädd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam, den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig något jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden; som nunna väl verldslig. Det ryckte till i de stora, svällande läpparne, och de vida näsborrarne vädrade liksom efter berusande dofter, så litet rökelseaktiga som möjligt. Då hon i riddarsalskulissen satt som hofdam, var det icke med stor gratie hon flyttade benen öfver hvarandra eller sparkade till släpet, så att det rök teaterdam omkring henne. Koaffyren var alltid något vågad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo ihjel hvarandra i sin strid om herraväldet, klädningslifvet af glanskambrik eller bomullssammet satt litet på sned och var alltid för starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna såg med ett ord något vågad ut, men hon hade sin publik.
Löjtnant Ulf hade henne således placerad. Hon hade lärt sig noter och kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en märkvärdig instinkt lärt sig utantill; det var hans största glädje att höra henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en märkvärdig, ofrivillig rysk brytning, som klädde henne förträffligt. När hon hade tid från teatern, var hon uppe hos honom.
En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon rökte en stark och god cigarr. Han, i beqväm ställning på sin soffa, hade en liten pipa hängande i munnen. Hon skrattade som vanligt åt allt hvad han sade, och han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.