— Har din madam varit här i dag, Ulf? frågade hon. — Här ser mig inte så ut.
Hon pekade med foten åt sängen, som ännu stod ouppbäddad, och sneglade betydelsefullt till de öfverallt omkringströdda kläderna, brickan med frukostmaten och annat sådant.
— Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte för min donna? Du borde inte vara så nogräknad, du som sjelf har sådan skön ordning i din klädloge, — och med dina antecedentia, — sade han sakta.
— Klädlogen! Som vi är sexton om! Åh, var så god, mitt rum är minsann fint … fast, inte ger jag mig tid att hålla det som mor min höll sitt rum. Hon predikar alltid, att det inte är städningen, som gör 'et, utan det att man ska' hålla städadt. Ge mig lite mer portvin, putte!
— Akta dig att du inte dricker för mycket, du skall visa dig i qväll.
— Han slog likväl glaset fullt.
— Åh, gör dig inte till med att moralisera; säg, hur blef det med Atte? jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.
— Till Petersburg! Du svärmar ännu för honom?
— Åh prat! Svärmar! Han var den enda karl som jag —
— Nå vidare, som du hvad?
— Som jag hade respekt för.