— Håhå, ofantligt smickrande för Atte. Och hvarför så?
— För att han … hur ska' ja' säja, han brydde sig inte om — — om någonting. Jag kunde fresta på hur mycket som helst, honom fick jag inte.
— Vet du hvarför, Naja?
— För att han var så genomsta snygg af sig och så renlig, att han inte tyckte om —
— Fruntimmer — — eller hvad? Nej vet du, Naja, det var för att han var så fruntimmersaktig sjelf. En riktig käring. Och en narr till på köpet.
— Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och lät kugga sej utaf dej … joo, det var allt lite trånghufvadt af honom, det skrifver jag under.
— Atte var en tusan så bra pojke, Gud välsigne honom, men i alla fall var han mer en flicka än någonting annat. Jag har aldrig haft så roligt som den gången, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Åh! du skulle bara ha sett hans miner, hans uppskrämda gester. Han såg ut så här — och gjorde så här! Jag måste springa ut i andra rummet för att inte spruta ut i ett olympiskt löje…
Löjtnant Ulfs olympiska löje fick öfverhand. Han hade stigit upp och spelade nu i skjortärmarne om och om komedien från den 6:te december förra året. Nadja, till en början litet motsträfvigt, gaf efter hand vika, hon skrattade med, för full hals. Han var den ena minuten sig sjelf, den Ulf som öfvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den dödsföraktande och dock dödsfärdige, den förtviflade, den till det yttersta beredde … det andra ögonblicket var han herr Adolf, den först tillbakahållande och värdige, men så ytterligt uppskrämde, efterhand allt efterskänkande och om barmhertighet bönfallande.
Han gjorde båda rollerna utmärkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick upp tårar i ögonen, var ömsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps' ömtåliga heder i händerna, och ömsom den andre, civilisten, pultronen, narren, den käringaktiga plockfogeln i all sin löjlighet och all sin feghet.
Nadja skrattade så hon grät. Hon slängde upp kängorna på bordet, tände en ny cigarr och drack nya glas. Hon påklädde den inspirerade aktören sin hatt, sin stoppade ylleväst och skrattade ännu mer, när han rörde sig i den kostymen. Slutligen löste hon ifrån höfterna en liten snäf stickad yllekjol och trädde den på honom. Så nätt han var! En så söt flicka! Och hvilken grace i rörelser och steg.