— Apropos, min Natuschka — ropade han efter en liten cancan mellan stolarne — hvarför visar du alltid den här lilla röda ullkjolen, när du synes på scenen? Nog är den söt, men — inunder en hvit sidenklädning, så…
— Det förbannade släpet — sade Nadja — man skall ju ha det undan, då man svänger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.
— Och de randiga ullstrumporna — löjtnanten hade kommit på sitt kritiska humör — dem visar du också. Som hofdam, min engel, döljer man sina strumpor, åtminstone i kungasalen, vid tronens trappa!
— Åh bevars, hofdamer må väl kunna ha' ben, de också, fast de inte behöfva vara några stickor eller tuppben som dina bekantas… Nå — lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?
Nadja satte sig ned, han lade sig på golfvet framför henne, med hufvudet i hennes famn.
— Jaså, du vill höra om Adolf! — Nå, han gjorde bekantskap hos en generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis vacker. Vackra äro de vanligtvis, ryskorna!
— Åh ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker! Vackra ä' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der annat slarf. Siså! Nå, blef han kär?
— Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kär i din vän, kusin Bäck. Hon friade en vacker dag. Hvad hon behöfde var just en man och en sådan der mamsell till man, det passade förträffligt.
— Åh! det är tusan så trefligt! Den som hade fått se på! Jo, de hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?
— Han rodnade och neg, kan jag tro. Förre mannen hade visst varit en ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom sändt af himlen.