— Svara' han ja?
— Kanske han bad om betänketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu är han gift. Niotusen om året, — det smakar, det! Han har alltid haft en förbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det är ett satans elände!
— Så, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarför har du inte tagit någon af de der?
Hon pekade med en föraktlig min utåt staden. — De der fina fröknarne, som du alltjemt har på förslag? Du, som bara skryter, stackare!
Han såg på henne med ett ögonkast fullt af ovilja. Häftigt stötte han henne ifrån sig.
— Det är ditt fel! Tror du inte, att en sådan som du smittar af sig? Tror du inte folk anar och känner i luften, att jag har haft att göra med en sådan en som du! Det skrämmer inte alla, men en del tycka inte om det. Och så, så ruinerar det. Man mår inte bra af det. Det är som om man åt sardiner med sked dagarne igenom. — Löjtnanten slog i och tömde ännu ett glas portvin, flyttade sig längre ifrån henne, hickade, slängde bort cigarren och fortsatte, i det han rynkade på näsan åt henne, der hon halflåg i fåtöljen. — Puh, man får lof att supa på't. Och så luktar det så fördömdt piga.
Hon steg upp och såg på honom, som hon sett på ett vidunder.
— Du är full! och galen! Hvad går åt dig?
— Det är du, som är full och galen! Att kalla mig stackare! Du — amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af mitt portvin, bär hon sig åt på det viset. Ge sig i väg till sin smuts, derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också på sina knän att be om förlåtelse.
Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af sinnesrörelse.