— Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag! Då du, din lättsinnige stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig…
— Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du är nobel! Sublim! Jag narrade dig!
— Du gjorde det, det vet du. Om du hade låtit mig gå, så … — hon snyftade och talade en hop osammanhängande ord, men med en häftig öfvergång strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes kropp, hon betvang den, och blossande, röd, ond så hon knappt kunde tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, böjde sig ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade på dörren efter att ha tagit nyckeln ur låset. Väl utanför låste hon dörren utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut.
Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.
Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade henne varsamt på sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han sade icke ett ord. Det var icke ömhet hans rörelser utvisade, då han löste upp hennes kläder och baddade bröstet med vatten, han gjorde allt mekaniskt, utan motvilja liksom utan rörelse. Så låg hon en fjerdedels timme. Såg så slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.
— Jag måste till teatern, du — ropade hon — hvad är klockan?
— Half åtta … det är visst sent.
— Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, käre vän!
Han sade ingenting, men gick efter en släde. Hon vacklade fram i rummet, trefvade fram till kommoden, tvättade sig, knöt ett svart band öfver det ännu blödande såret, kastade en kappa öfver sig och stod färdig, då han kom tillbaka.
— Det är bättre du stannar — sade han — du är ännu litet drucken. — Tonen var straffande, han såg henne icke riktigt i ögonen, skamflat öfver hennes beteende.