— Vill du inte hjelpa mig, så går jag sjelf — hon gick förbi honom utan att se på honom.
— Blif en förnuftig menniska — det lät som en bön, allvarligt, sorgset — blif förståndig, stackars barn … mor är sjuk, hon behöfver dig. Sluta med det här lifvet. Flytta hem till mor!
Nadja steg utför trappan, han gick efter. Det var som hörde hon honom icke.
— Jag vet du är en bra qvinna i grunden, fast herremännen i staden narrat dig … jag mins hur du var mot far min, jag hade dig så kär, bli bara en liten smula förnuftig … kom ut till landet, din mor är sjuk!
Han bad bevekande, men utan att vilja se på henne.
Nadja såg nu i stället på honom. De stodo under gaslyktan på gatan. Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes ögon dimmiga och ögonlocken tjocka. Hon kunde icke hålla dem uppe. Ur de röda, tjocka läpparne kom der en het, spritstark ånga. Kinderna voro högröda, håret, tillklibbadt af vattnet, hängde i stripor omkring ansigtet.
— Vill du gifta dig med mig nu, så kommer jag strax! Svara! Nu — eller aldrig.
Mannen ryckte till. Han såg ned. Ändtligen lyfte han ögonen, betraktade henne länge och tveksamt. Han andades tungt och häftigt.
— Jag vill veta det nu strax, annars skiljas våra vägar.
Hon satte ansigtet nära hans och visade sina hvita tänder. Det var hälften gråt och hälften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte, som nu liknade en karrikatyr af det han älskade.