I alla de andra husen hade kärleken varit på andra sidan diket. Eller ock hade frun haft det kärleksfullt sjelf, medan mannen… Nå, Nadja trodde inte på gift kärlek.
Och modern, som på hennes invändningar alltid sagt: — Du har inte varit i några ordentliga hus, Nadja, du kan inte döma rättvist. — Jo, det var visst så. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.
Det gungade så behagligt i kupén, knyckte till, så att hon icke precist kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon tänkte på sina personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade ännu en gång revy, denna gång liksom mindre ytligt…
Adolf, hvarför blef det aldrig någon kärlek dem emellan, ehuru hon?…
Nåja, hon var så barn. Det som fängslat henne var hans snygghet. Det kunde inte nekas, det var någonting hon hade af modern, men icke på det viset. Hon, Nadja, ville ha allt färdigt. Hon ville njuta strax. Adolf var fin, han doftade herre, det var någonting redan i hans yttre, som steg henne åt hufvudet. Hade han bara velat, så… Men han ville ju rakt inte. Hans natur var obegriplig för henne. Han var nog hjertegod, men ändå ville han inte. Det var bara pjåsk, förstås. Frökenaktighet, som Ulf sade. Han var visst inte någon riktig karl med känslor, eljes kunde han väl inte stått emot allting. — Men just hans oberördhet stälde honom så högt, der var också något af helgon, liksom hos modern. Dessa båda retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo ändå. Hon hånade dem inför sig sjelf, men de förblefvo utan fläck. Hon kastade sin tankes smuts öfver dem, men de förblefvo rena. Rena! sådant dumt ord, liksom det fans något rent. Det rena är emot naturen, naturen, som nu för tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: vår egen mensklighet! Naturen, den fria, som drifver oss, såsom den drifver andra skapade varelser! Naturen, som bjöd henne att lefva efter som »det var roligt» — naturen, den högsta religion, liksom den högsta lag!
Hennes vänner i Helsingfors hade lärt henne en hel del sådan »bildning». Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belästa herrar, riktigt bildade gossar! De hade haft moderna böcker, de visste minsann hvad som »rörde sig i tiden». Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lärd och klok var icke han! Hade hon ej varit hans väninna och fått »bildning» af honom! Och hon, »det okunniga barnet», henne hade han uppfostrat, medan hon i stället skänkte honom sin beundran, sitt väsendes friskhet, sitt glada sinne, ja, ännu mer.
Men kärlek! Ja, lite här och lite der. Den var på sitt vis en bra sak, liksom konfekten, det var sött, medan man åt. Ju flere dess bättre. Det gick inte att bli mätt af en. En! Så var ju inte heller naturens mening. Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpåsen full! Så skulle det vara.
Hvad som förargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte fruntimmersaktig som Adolf, nej han var ännu obegripligare. Han var tvärtom sjelfva manligheten. Stark som en björn. Hade hon inte sjelf sett, hur han ensam bände upp en sten ur jorden, som de andra inte rådde på, fastän de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte många gånger bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, då det var slagsmål, och skilde de stridande åt. Han grep de rasande karlarne, som om de varit barnungar, ruskade om dem, så bränvinet skakade i dem, och höll dem på rak arm, tills de sprattlat sig trötta. Han var den duktigaste arbetare och ordhållig som få. Hon fann bara en sak hos honom, som var vek och föga manlig, det var stämman. Der var en klang i den, som icke passade en man.
Han var den ende, som på allvar tyckt om henne. Ända sedan han sett henne och fadern tillsammans. En sådan tokig karl, att hålla på i flere år och tänka på en enda. Och hvad hade hon gjort derför? Rakt ingenting. Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles så som det föll sig. Ena minuten ytterst vänlig, den andra så ohöflig som möjligt. Han hade tålt allt. Hon hade blott en dunkel förnimmelse af, att hon nu sist, »den der aftonen», på något vis förverkat hans sympati för alltid. Men allt detta var nu afslutadt och förbi.
Hon somnade in, det var ett långt stycke väg mellan stationerna. Sömnen färgade hennes kinder ännu högre, läpparne svullnade en smula, det röda håret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupén. Lampan osade, flamman blef allt mindre klar, hon drömde så ljuft, der hon halflåg. I sömnen knäppte hon upp klädningen, som spände en smula, löste upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina fötter på motsatta sidan och ilade så nya öden till mötes.