* * * * *

Min elskade Mamma!
Petersburg i Februari.

»Såm jag sistens låfvade, fattar jag nu i penan för att sega att jag befiner mig vel och önskar dig detsama. Her i Petersburg opsökte jag jenast Herr Adolf såm du vet han är i et kanceli ock int träffa jag herr Adolf såm var ute såm nu är gift med en fin rysk enka såm är rik och såm var hemma då jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska, utom svenska som gick dålitt men jag förstog at jag skulle bli sittande så vi skulle på theatern men der var förskräcklit hett och dom sjöng så utmärkt bra på franska språket för här är inte ryskan så fin såm den är i vårt land och der var en fru såm hade likaså grann röst såm jag har så den hördes likasålångt såm från gården till torparbacken och en karl såm hade så smala ben så jag har aldrig sett så smala ben och jag skratta så jag har aldrig skrattat så för han var i kören för du kan nog förstå att premiärerna alltid har oppstoppade ben om di ä magra såm ingen tycker åm. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller barn, bara att här är fina herrar i maten. Ock snart skal jag söka mig en riktigtt bra plass, så fin plass att åm du nu kan skika mig litet pengar så får du nog snart igen för her fins ett finskt herskap som talar bara finska och ä galna i finskt och blev galna i mig för jag talar så grann finska och har så dugtig röst och di ska skaffa statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och så får jag fara till riktiga utrikes och lära metod hos en stor utlärd profesor såm kan skaffa mig in till en stor teater så jag blir så fin som jag altid har sagt, för de anlag såm jag alltid har haft för det teatraliska livet.

Helsa Samuli för hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int vara lissen dett går nog så bra med mig så han ska inte sörga för mig, inte. Nu går jag redan så fint klädd så jag int skulle våla mig att hälsa på er her på gatorna som är så granna och har så mycke jus så det är som om dagen mitt i natten och så monga körkor såm om hela vår stas alla hus va körkor och alla har di klåckår så det är en musik i vinterträdgården också går kejsarn med en annan snygg herre i bredd med sig alla dar när jag går ut och går för att få frisk luft i stan.

Skikar du så skika snart medan jag är her teknar Nadja Sergeiovna,
Pantelemonskaia pereolok no 5.»

Hastigt förseglade hon brefvet, skref utanskriften och slängde så det hela åt sidan. Att skrifva var det värsta hon visste. Det hon kunde hade hon lärt sig sjelf. Hennes »bildning» hade ej sträckt sig så långt som till ortografien, den ansåg hon för resten fullkomligt onödig. Sjelfva det kalligrafiska var för henne svårt nog. Stilen var ojemn och alla bokstäfverna lågo efter hvarandra utan sammanhållning, som om de varit missnöjda med hvarandras sällskap. Här och der var ett ord borta.

Nadja tog på sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer, hälde öfver sig en half flaska stark essbouquet, brände några lockar som raknat en smula, klädde på sig en blå klädning och såg sig i spegeln. Hon log mot sig sjelf, svängde sig med armarne i sidorna, beundrade ryggens raka och bröstets starkt bugtiga linie och slutade sin mönstring med ett litet häftigt, högt skratt. Så såg hon sig om i rummet, fick syn på helgonbilden med messingssiraterna borta i hörnet och kom att observera, att lågan i ampeln framför den heliga St. Isaak brann dåligt och osade. Hon gick för att släcka den, men hejdade sig, räckte hånande ut tungan, svängde om på klacken och gick. I trappan hvisslade hon en glad melodi, plirade med ögonen åt dvorniken nere i portgången och kastade sig gladt midt i vimlet. Trängseln var som värst vid hörnet. En oräknelig massa ekipager stretade fram och åter. Brun snömassa, halffuktig och sönderkrossad, låg likt ett högt lager af råsocker öfver hela gatan. Stora aflånga röd- eller grönmålade tråg med fyra väldiga hjul inunder kördes af brunskäggiga, kaftanklädda män i pelsmössor. De skreko öfver hvarandra, än till hästarne, än till hvarandra. De klatschade med långa grant utstyrda piskor, än skrattande, än litet smått svärande i de buskiga skäggen.

Emellan dem gnodde en mängd små istschwoschiksslädar, förspända med finska arbetshästar och öfverhöljda af mer eller mindre malätna fällar. Hästarne sprungo som gälde det lifvet, och kuskarne drogo i tömmarne åt alla håll, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty trängseln hindrade dem att ett längre stycke få fortsätta i traf. Eller ock var det en eller annan kyrka eller ett kapell, framför hvilket kusken måste stanna och förrätta sin andakt, bestående af några böner, mumlade mellan tänderna, och en mängd korstecken och bugningar.

Ståtligt banade sig de elegantare åkdonen väg fram mellan de andra. En del på hjul, andra på medar. Präktiga, mörka, vapenprydda kupéer med två hästar, mindre, öppna vagnar eller slädar i alla fasoner, färger och storlekar. Trespända troikor ilade med en fart i väg, häftigt så snön yrde om dem. Snedspännare med halsarne vridna utåt och i konstigt snedt traf sprängde fram med hvita nät spända mellan lokar och slädkarmar. Små trånga snäckor efter höga och eldiga trafvare kördes af unga eleganter från palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en brådska.

I butikerna var det också ett välsignadt spring. Pigor i bara armar kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade och småskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen och konverserade under lifliga gester, när och fjerran ringde kyrkklockor, små och stora, pinglade och dånade, alltefter som de hade kropp till.