Nadja gick med dansande gång framåt gatan. Der stod i en lång rad en hop istschwoschikslädar och väntade på kunder. I veckrika mörkblå kaftaner gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhängande på bottnen af slädarne. Några åto lök och smörgås, andra hade stora skålar med rykande spitting (sirapsté med en liten tillsats rom), som de förde till munnen. Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann för att hålla sig varma.
Den unga flickan hade redan lärt sig konsten att underhandla med dessa åkare … hon tog derför på sig den öfliga likgiltiga minen och ropade, under det hon gick förbi kuskarna, med gäll röst namnet på den gata, dit hon skulle, tillika med den summa hon ville betala för en körsel dit:
»Stritninka pereolok, sorok kopiek!» ( — — gatan, fyratio kopek).
Ett tjog olika röster svarade henne genast, upprepande gatan och priset. Några lamenterade ljudligen öfver det låga anbudet och skakade ovilligt på hufvudena, andra bådo henne med vänliga ord och inbjudande gester att öka på summan en smula, ännu andra trängde nära inpå henne, berömde sina hästar och slädar och nämnde i bevekande tonfall den summa, för hvilken de ville köra.
Nadja gick raden utföre, döf och blind för alla dem, som sprungo efter. Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljödo några röster »Paschalusta barischna, sdies!» och några beskäftiga små långrockar sprungo fram, bockande och pratande.
Men Nadja hade plötsligt fått ett annat infall. Hon ville gå. Luften var ren och hon kände en lust att promenera. Hon knyckte på nacken, blandade sig i den folkmängd, som tränges på den temligen breda trottoaren, och arbetade sig så modigt fram genom folkmassan på Ulitsan.
Der kommo några unga studenter från närmaste kneipe, de rökte simpla cigarrer och luktade starkt »pivo». Nadja sände dem ett broderligt ögonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert sällskap. De förstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i full gång. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade långt nihilisthår och en smal, liksom urvriden näsa samt en sorgsen gråtmild min, kunde hon dock inte förmå att skratta med. Då tog hon upp sin näsduk och med en min af stor andakt höjde hon den upp i nivå med näsan, torkade den så, derefter munnen och sist ögonen, liksom en mor sitt gråtande barn. Den långhårige tog henne om lifvet och kysste henne. Det var ett ögonblicks verk. Hon bet honom i örat till svar. Det var knappt en sekund. Så svängde hon af åt höger, kilade in i en portgång, sprang uppför en trappa, trefvade fram genom en lång surkålsluktande korridor och ringde på köksklockan. Pigan öppnade, sneglade argt och misstroget på Nadja, såg på henne nedifrån och upp och frågade derefter på äkta skärgårdssvenska:
— Hvad ska' mamsell ha?
— Middag, kära dadda, jag är bjuden till middag till hennes herrskap, var hon lugn för det! Jag är från Finland liksom hon sjelf. Se så, upp med dörrarne, hennes husbonde är min gamla vän! Visa nu hvad hon duger till. Rappa sig … tack.
Med håret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter.