Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han ständigt be om förlåtelse. Ögonen voro lika oskyldiga och uttryckslösa som förr, det hade blott kommit något förskrämdt i dem.
Frun var sjelfva frimodigheten. De käcka ögonen blickade stickande fram, och ur hennes stora röda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade alltjemt med den i munnen, det rök om henne, tankarne togo form och orden rullade ut som pådrifna af ett ångande inre maskineri, det var ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon hade långt, rakt nedhängande hår, svart och tunnt, brun frisk hy och en figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig, dyrbar och prålande. Hon kisade ofta på den hon talade med, påsatte och tog bort lorgnetten, svängde ogeneradt med armar och ben. Men rösten var klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk och säker, det var någonting öfverlägset, sjelfmedvetet och manligt hos henne, dock icke utan behag.
Hon placerade Nadja i ett hörn, skaffade henne en god fåtölj och öfverlemnade henne till sin man.
Generad och nästan missnöjd satte han sig på den lediga stolen bredvid henne.
— Så, är du nu här, Nadja … jag hörde af min hustru, att hon bjudit dig hit … också har jag haft bref från Finland om dina sista äfventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera … och … jag är lite förvånad att se dig här nu. Du borde förstå, … jag är gift karl nu, hyggligt hus … jag vet inte hur du … hm.
— Åh, sjåpa dig inte, Atte, och var inte så generad för mig. Som du ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag ämnar bli riktigt fin nu, ser du… Artist! Jaha, du behöfver inte skrika om, att jag var hos Guroffs inte… Den gamla historien… Frun din är riktigt god vän med mig nu. Ni har inga barn, förstås. Åh, gör inte sådana sura miner, du, jag skall inte förföra dig nu mer inte, jag håller mig allt till de andra herrarne.
Hon skrattade för full hals, tänderna glimmade och groparne i kind och haka voro djupare än förr. Herr Adolf log ett blekt löje och såg motsträfvigt på henne.
— Du har blifvit fet, du, Nadja.
— Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit värfning och har hårda dar, hvasa? Är korpralen stygg mot dig, gamla gosse?
Herr Adolf hade så när korsat sig. Han steg upp, såg sig omkring, men satte sig igen med en suck.