— Tala litet — mer vårdadt, söta du … annars! Här komma Mäienens, gudskelof! De äro — jo, du har ju träffat dem här, då du var första gången hos min hustru — de äro mycket hyggliga. De ä' fennomaner, särdeles framstående, utmärkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik som både Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf är skicklig målare, ja, en stor, utmärkt artist, fast han annars är arkitekt. Äldsta dottern är liksom modern, spelar till och med på konserter … en af sönerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har tenor, och de yngsta fröknarna ska' visst till operan. Utmärkta röster… Ja, du får sjelf höra. Men ett ber jag dig, Nadja…
Han hade talat sig andtruten, och så ovan som han var vid ansträngningen, steg der upp en liten svag rodnad på hans kinder.
— Ett ber jag dig, var så fin och försigtig du kan, kompromettera dig inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du läte dem tro…
— Var Lugnkvist — skrattade Nadja — jag skall vara så utomordentlig, att … och så skall jag sjunga för er…
Det ringde till bords. Sällskapet bestod till fyra femtedelar af familjen Mäienen. Så var der en ung nygift finsk ingeniörofficer med sin hustru, för resten ingen. Herr Adolf satt i högsätet och såg ut, som om han varit främmande hos sig sjelf. Högrest tronade hans hustru vid hans sida, cigarren osade på en fönsterkruka, en soppterrins svarta innehåll rykte i stället framför henne, hon serverade, resonnerade, konverserade och förde ordet som en riksdagsman.
Nadja satt och var omgifven af Mäienenar på alla sidor och midtemot. Hon kunde inte sjelf få säga ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo och hörde på. De voro åtta om en. De talade alla till henne. Alla surrade i öronen på henne. De berättade om sig sjelfva, om hvarandra, om familjen Mäienen, familjen Mäienens utmärkthet och om hela verlden i förhållande till familjen Mäienen. Familjen Mäienen, fattig, talrik, obemärkt, hade likväl sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som lif och anda hade erkände, beundrade och föll till fota, så fort de blott kommo inom familjen Mäienens periferi. De voro Finlands bästa barn, landets ädlaste söner och döttrar, dess stolthet, ära och hopp, de som skulle göra landet stort och ryktbart och berömdt, de som skulle bringa en strålglans af berömmelse kring Suomis sköna panna, de som skulle föra landets fana framåt på den ena och enda saliggörande banan, genom musik, teater och skön konst på det ena och enda språket, landets egna, det finska.
Nadja hörde på med öppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala detta, men hon hade trott, att »herrskapet» borde tala svenska. Hon hade aldrig förr funderat på dessa saker, men nu fick hon en dunkel föreställning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer värd att hålla på än svenskan, som hon icke kunde. Och så lät det så vackert, det der talet om fädernesland, fosterjord och hemtorfva. På det här afståndet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset ett stolt löfte att bli patriot, språkpatriot.
Sitt program skulle hon nog få af Mäienens, dermed var ingen nöd. Och med oförstäld beundran hörde hon på herr Mäienen, som satt närmast och som för ögonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda och bräkande äljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid på första stafvelsen. Det var ett oupphörligt gungande fram och tillbaka med rösten i de omöjligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vänliga ansigte sken, upplyst både in och utvändigt, hans knubbiga händer smekte vinglaset, medan han talade, och så fort han hemtade andan, såg han upp till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, någon af »ungherrarne» eller »småfröknarne».
— Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina är för en! Ja, der sitter hon, fattig barnet, och ser så enkel och anspråkslös ot, och fast jag säger det sjelf, så är hon en tusan så framstående och begåfvad _pi_anist! Hon _pre_ludierar om aftnarne så man kan gråta åt det, och så'na _ha_rmonier! _Mo_sikalisk är hon, och en _opp_fattning har hon! När den der _Ro_binstein var i Helsingfors, så gick hon opp till _So_cieteten och spela' för honom, och han blef så _op_piggad och sa', att sådant hör man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade råd att bekosta den sista slipningen.
Fina log och såg ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor likhet med nya tvätthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgrå suflett-tak, den mörkröda gafveln och de små hvitkantade fönstergluggarne högt uppe.