— Var det er man som hade segerhufva? — frågade den ryska frun med artificielt, men väl speladt intresse.
— Åh, men kära hjertandes, det syns att hon inte fått några barn än! Fast det skulle visst inte bli några segerhufvor; nå nå, hvem vet, herr Adolf är inte så dum som folk sade förr, nej… Åh! hvar var jag nu igen? Lilli min docka, gå och tag mammas näsduk ifrån muffen, nej du, från pappas bakficka. Jag måste skicka bort ungen, det är inte bra att ungdom hör sådant här. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli är så oskyldig. Tänk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Häromdagen…
Hon lutade sig helt nära intill sin granne och fortsatte hviskande. I samma ögonblick hördes ett buller från rummet bredvid, dörren öppnades och herr Mäienens mage syntes, åtföljd af honom sjelf. Han kom in som en ångmaskin, pustande och med fart, och i hans kölvatten sväfvade de andra in som sjöjungfrurna efter Ägir. Fina i ljusblått, Lilli i ljusrödt och Clara i gult. Sist Dion och Adolf släpande på sina instrument. Det blef ett stämmande och knäppande, ett dragande med stolar. Ett välsignadt försök med noter och kuddar på pianostolen, ett löpande öfver tangenterna, ett bestyr och ett bråk. Det skulle »_or_ganiseras» musik.
Fina uppvek sina klädningsärmar, som om hon beredt sig till kalfslagt. Så rullade och vek hon på noterna, gjorde hundöron på hvarje blad, skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.
Då de spelat en halftimme och stycket var slut, frågade Adolf troskyldigt: — Hvad hette det der vackra stycket? — hvarpå Fina med en knyck på nacken svarade:
— Trio.
— Hvem har komponerat det? — hans fråga var denna gång framstäld ytterst ödmjukt.
— Beethoven naturligtvis.
— Åh, det kunde man så väl höra, det var förtjusande, briljant, sött, charmant. — En kör från de olika åhörarne slösade med alla de för tillfället mest passande adjektiver, det haglade beröm, pappa Mäienen klappade sina söner på deras späda axlar och kysste dottern på den jungfruliga pannan.
— Ja, det säger jag bara, att det är något, det! Hvad sägs om det? De spela no minsann som m_ä_stare. Tre sådana har jag no aldrig hört på k_on_serterna, det är no riktigt sanning, det!