Ehuru med ryggen vänd åt sin man, hade hon dock observerat honom och kände, utan att hon förstod sig sjelf, en underlig stickande smärta stiga upp ifrån hjertat och ända upp i halsen. Det var som om hon ville qväfvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu så i ögonenfallande, hon liksom kände hela sin fulhet som en lekamlig smärta. Hennes längd skrämde henne, och hon sjönk ihop ofrivilligt, som om hon ville gömma sig.
Hon hörde icke deras tal. Först hade det varit skämt, små skratt och vanligt kallprat … så blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar … hon kände hur han, hennes man, såg på den andra.
— Du är sjuk, Sigrid, — Adolf såg ifrigt ned på henne, — vill du gå in i ett annat rum kanhända?
Den unga frun rodnade ännu mer. Några förrädiska tårar stego henne i ögonen. Men, — att hon kunde blotta sig så! Hon, gamla menniskan! Hon blygdes, försökte stramma upp sig och jagade med våld en massa vilda tankar bort igen. Men, så blef hon förargad. Det »dåliga humöret» kom på. Hon sväljde sina tårar och sade med stadigare röst:
— Tack, Atte, jag vill tvärtom stanna qvar. Jag kan inte begripa den der menniskan ni har här i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl … jag tycker hon är faslig. Rå och — ja, du får ursäkta — riktigt fräck. Såg du, hur hon vid middagen koketterade med Mäienen? Så fick hon se Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann hängifven ut. Det är en obehaglig person. Jag är säker, att det är något ondt med henne.
Adolf försökte dra fram alla förmildrande omständigheter. Hennes brist på uppfostran, hennes sydländska temperament, hennes artistiska begåfning, som gaf anledning till så många frestelser, dem »vi andra hade svårt att förstå».
— Jag har alls inte svårt att förstå frestelser, — sade den stackars frun, som nu fullständigt retat upp sig, — för jag har sjelf stor frestelse att ta henne i örat och leda henne till närmaste polisstation. En sådan lösdrifverska. Från ryska teatern! Fy då … och artistisk begåfning. Jaså, det skall vara en ursäkt för folk att bära sig åt hur som helst. Det är så att — — hör du, för mig bort — till fru Mäienen i gröna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Förlåt, söta Atte … ett glas vatten, men kokt, du — — jag törs inte dricka Neva-vatten, för jag blir strax dålig. Kom!
Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting märkt, de fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.
Fru Mäienen satt med husets värdinna och utgöt sitt hjerta. Hon talade i korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstämman på en kammarorgel, blåsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.
— Gud! fru Bäck, det är förfärligt med de pigorna! Hvad man måste lida! Hade jag inte mina barn, så! De är' i stället något, de! Det är roligt för en mor, skall jag säga. När Dion föddes, min lilla vän, så hade han, åh herre Gud! Tänk! Segerhufva! Min man! åh, ni skulle bara känna en sådan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han kom in. Min innerligt högt älskade, sade han. Det blir ett geni. Himmelske Fader! Ett geni! Vi är lyckliga i vår fattidom, vi. Tror du det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad han!