— Mina damer och herrar! I det jag ber, att få uttrycka — få uttrycka, de känslor — som jag ber — att få uttrycka — för eder alla — ber jag — att få uttrycka, hm, få dricka denna skål, för — mina damer och herrar, min hustru ber, jag ber — tillika på det högsta förbunden och tacksam, min hustru, och jag…

Hustrun såg ut, som om herr Adolf sagt något, som kunde anstått en Cicero, hon smålog förnöjd, klingade med sina grannar, men korsade sig tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer och herrar begåfvo sig till rökrummen och rökte så den qvinliga delen af den artistiska familjen var nära att qväfvas; Nadja hade fått fatt i ingeniören och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat än de ömmaste vänner, hon visade den unge mannen en högst smickrande uppmärksamhet, såg med oförstäld beundran på hans vackra unga ansigte, sade honom en hop ytterst vänliga saker, lade sin hand smekande på hans arm och såg honom ifrigt och hängifvet in i ögonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, såg på en gång road och brydd ut. Han sneglade gång på gång förläget på sin hustru, som var en helt anspråkslös qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, då hon icke var frisk. Nadja roade honom, hon var så öppenhjertig, så naturfrisk, så passionerad. Det var som en varm sommarfläkt att känna hennes andedrägt nära sig och att höra hennes naiva frågor och se hennes eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fått klart för sig, att han också var »ett helgon», att han nära nog alltid varit ett helgon. Hon fick honom att tala om hela sin historia på en liten kort halftimme. Tidigt förlofvad med en ung flicka, några år äldre än han sjelf, älskade han henne på afstånd, var henne trogen under alla de år han gick på akademien, och gifte sig vid tjugofem år, så fort han tagit examen och fått en god anställning. Han hade icke sett sin brud på sex hela år. Hon bodde i Åbo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under tiden. Då de skildes, var hon en röd ros af vanlig sommarfärg, ett par och tjugu år, glad och söt. Vid tjugoåtta var hon allvarlig, blek, litet krokryggig och gudsnådlig. Hennes röst lät alltid docerande, det var någonting öfver hela hennes personlighet, som påminte om lärarinneseminarium. Rosens blad voro längesedan fälda, det återstod ett halfförtorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och talade om trohet, hon var rörd, dels af hans enkla berättelse, framstäld i hennes frågor och hans svar, dels af den känsla han ingaf henne, och dessutom af vinerna. Medan hon såg på honom, fick hon tårar i ögonen och hennes läppar darrade. — Hvad ni är beundransvärd, — sade hon med sin låga stämma, — jag känner mig så ringa i bredd med er, så ovärdig, så dålig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den är lycklig, som får se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har, eller sjunga för er, eller skratta för er och göra er glad, ni ser minsann så melankolisk ut, stackars gosse, så det gör ens hjerta ondt.

Ingeniören tänkte på hustrun, som just i dag varit i dåligt humör, som gråtit och beklagat sig, sjuk och trött som hon alltid var. Nadja satt der som en kraftfull mörk ros, doftande som om en varm sol hade väckt henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna älska, denna qvinna! Hon skulle kunna göra jorden till ett paradis, icke ständigt påminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, läcker och len som en spansk aprikos, svällande och söt som en ungersk drufva.

Han vågade icke mer se upp. Hennes ögon liksom fängslade hans blick. Han tänkte, att om någon observerade dem, skulle de märka, hvad? Hon var ett oförderfvadt, öppet naturbarn, ursprunglig som en skärgårdsfågel, litet vild kanske, men — så full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begåfning hade hon blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig denna originella bildning, som ännu hade en bismak af saltvattensklippor och fiskarbåtar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig, en bild af Suomi sjelf, ung, oförderfvad, delvis ociviliserad, men skön, skön, skön!

Skulle de obehagliga fennomanerna få henne i sina klor? Sjelf var han svekoman, trodde endast och fanatiskt på svensk civilisation, hatade allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svärmade dåraktigt för Finlands återförening med Sverige.

Hon skulle ingalunda få bli fennoman. Han ville varna henne i tid och försöka eröfra henne för sin idé. Kanske hon kunde göra landet heder — — — t. ex. som skådespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara utmärkt på scenen, denna präktiga figur, detta gyllne hår, detta lifliga och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur berättade sina öden, eller rättare den del deraf, som hon tyckte tog sig bäst ut att omtala, satt han och betraktade henne med inspirerade blickar. Han såg henne som i en spegel, henne skärgårdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptåg och dans borta på Drumsö.

Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara, mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet. Han nästan led, när hon beskref, hur hon »under sina tjensteår» blifvit förtryckt af sina matmödrar, och han hade kunnat gå i fält mot dessa usla intrigörer, som åstadkommit hennes afsked från ryska teatern!… Dessa afundsamma, dessa förtalsjuka, dessa lögnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant för denna oskuld, som förföljts så skuldlöst. Och när hon under små halfundertryckta suckar berättade om alla de onda rykten, som gått om henne, kände han blodet så varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs att vända sig bort. Hårdt och fast klämde han hennes stolkarm med sin hand och svor inom sig en ed att försvara henne mot dem, som kanske äfven här ämnade förfölja henne…

Ett stycke ifrån satt husets värd med den unge mannens hustru. Hon tyckte mycket om Adolf och kände sig lycklig att då och då få »tala ut» med honom.