— Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine Nilsson. Om vi skulle skicka ut våra småfröknar, så skulle man få se, bara pappa hade pengar nog för att _re_klamera och _an_nonsera och _ko_kettera, och _in_trigera!
— För det är kläderna som gör det — suckade melankoliskt fru Mäienen från sin bordsända — som man är klädd, så gör man lycka i stora verlden, man kommer ingenstädes med äkta finsk ärlighet och sanningskärlek, neej, glitter och krams och fåfänglighet, sådan är verlden!
Fågelsteken gjorde slut på dessa reflexioner och i anledning af den uppkomna pausen fattade fader Mäienen sitt glas, höjde det mot Nadjas och talade:
— Unga finska qvinna, do älskliga, goldhåriga naturbarn, ifrån folkets egen kärna är do oppstånden, från landets oförfalskade hjerta, välkommen ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken förenar oss. Vårt mål är att verka för vårt lands storhet, vi ska' offra vår blod för det!
Vid ordet blod tog han munnen full, och rösten fick en grafklang, dof och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.
— Vi ska' älska det, berömma det, föra det fram. Vi ska' tala dess språk, om inte värden vore så — — okonnig, förlåt, så skolle vi no också tala finska, men vi måste jo vara artiga mot honom också, för hvad man än må säja, menska är han ändå, nå, alltnog, vi ska också hålla ihop tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och berömma hvarann och _in_tressera folk för hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en opera och der är våra bästa vänner, och jag har en brorson i en tidning, och Fina har en — hm, bekant i en annan tidning.
Fina tog honom ordet ur munnen och sade:
— Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions vänner och Antons vänner blir bjudna på dans till oss, tillika med redaktörn af det ena bladet och kritikern i det andra, och så har jag en väninna, som är förlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af dem törs skrifva ett ord om vår teater och våra konserter, som inte är vackert, för när en gång kritikern var bortrest, så var det en fru som skref i hans ställe under tiden, som klandra Ella Visberg för falskhet, och sa' att inte Ella sjöng rent, och Ella blef ond och gick till direktörn, och direktörn gick till redaktörn, och redaktörn gick till frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert om Ella och om alla våra. Så skall det vara!
Gamle Mäienen åt smält glace med matsked och talade emellan munfullarne: — Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne och poblikum. Det är bara en klick, som inte har vett, och det är s_ve_komanerna! Det är inte riktigt klart med vår värd, men eljes är han ett beskedligt och hyggligt v_ä_sende, som vi alla synnerligen värderar. Voj, voj, no börjar talena!
— Mina damer och herrar! — Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka panna med en fin näsduk, hostade och såg på glaset, som väntade han derifrån den felande inspirationen.