— Är det inte en stor och präktig operastämma, en riktig _it_aliensk _ko_lorator — skrek fadern och klappade Clara på hufvudet — det har ju jag alltid sagt! Får jag no bara tjensten här i Petersburg, så skall hon minsann till stora operan, så sant som jag heter Robert Isaak Elias Mäienen! Och då skall hon också sjonga på finska, så sant som vi ä' finnar. För det är något, det!
Åter var fru Bäck framme vid pianot, denna gång med Nadja vid handen.
— Några finska nationalsånger — bad hon, och Nadja satte sig ned.
Hon begynte med några fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop qvintparalleller, som skulle låta riktigt »stiliga», och föll så in med sången.
Hon sjöng en finsk folkvisa, en af de skönaste bland de sköna. Hennes verkligen starka och malmrika stämma saknade ej välljud, hon sjöng icke alldeles rent, men det var icke alltför skärande. Hon kunde ej ha valt bättre. Sången klädde henne. Den gaf hennes stämma skönhet, liksom de vackra orden redan i och för sig voro musik. Hon uttalade tydligt och fick väl fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof skulle kunna röra en sten.
Om de andra gjort lycka, så uppväckte Nadja fullständig storm. Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror och tant öfver lag. Atte strålade, han bad henne i later och blickar om förlåtelse för att han förut behandlat henne så illa. Fru Bäck slungade en störtsjö af rysk förtjusning öfver henne. Carl stod qvar vid kakelugnen. Så svekoman var han icke, att icke den underbara sången tjusade hans själ … och så mycket man var han, att han förstod, att hon sjöng för honom. En tår steg honom upp i ögonen, han sårades bittert öfver att hans hustru intet ord hade för sångerskan, utan stod stel och kall. Han fann henne så obehaglig just nu, känslolös och taktlös.
Dock Nadja märkte ingenting. Hon njöt af sin triumf och nekade bestämdt att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala med ingeniören.
Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att få följa med dem. Naturligtvis kunde man ej säga nej. Man tog en istschwoschick, de båda damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt på kuskbocken. Nadja hade förlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt. Ändtligen voro de på andra sidan Liteinaiabron och stannade vid Granbergs port. Carl följde sin hustru till porten, låste upp, låste igen om henne, vände om och hoppade derefter i släden bredvid Nadja.
De körde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu först såg Carl, att det var alldeles stjernklart. På afstånd skimrade der tusen och tusen af rödaktiga gaslyktor på andra sidan Newan, och floden låg bred och vid likt en väldig hafsfjärd, bunden i famnstjock is.
— Oh, jag fryser — Nadja smög sig närmare intill honom — Er hustru är så kall, så!