Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.
— Nej — sade hon — låt mig komma inom den, eljes blir jag sjuk när jag fryser så här.
Han tog upp pelsen, hon gömde sig vid hans barm.
— Oh! jag är så ensam i verlden — det kom efter en stunds paus — vill ni inte vara min allra bästa vän?
Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke göra sin hustru för när, nej, långt derifrån, men han kunde å andra sidan inte heller vara oartig mot en så ensamt stäld ung varelse som Nadja. Han tyckte hans pligt ålade honom ridderlighet, ja, en viss vänskaplighet. Han rördes af det stora förtroende hon visade honom, han fann det så intagande, detta barnsliga, okonstlade sätt. Dessutom såg han väl, att han gjort ett djupt intryck på henne … hon förstod minsann ej att dölja sina varma känslor.
Hans förnuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men det hjelpte inte. Nadja låg mot hans barm, pelsen värmde dem begge. Hans ridderlighet och vänskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon höll hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Då de hunnit hennes hem, brände den första kyssen het på hans läppar, och då de skildes, hade han gifvit henne löfte att komma redan i morgon.
Fru Granberg låg hemma och grät. Gång på gång steg hon upp, lyssnade vid den öppnade fönsterluckan, gick till spegeln, såg sig i sitt elände, grät än mera, gick till tvättfatet och lät det friska, iskalla vattnet gång på gång skölja bort de varma tårarne.
Om ett par timmar hörde hon hans steg. Hon visste precist hur hans bottforer knarrade i den hårdt sammanpackade snön på trottoaren. Han gick uppför alla trapporna, det kunde dra om en minut, så kom han i förstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina kläder — så kom han in i salen. Ah! hon skulle vara så vänlig, icke säga hur sjuk hon var, hur sorgsen, hur misstänksam, hur väl hon skulle behöft hans hjelp, hans, hennes egen mans! Hon skulle tvärtom visa ett vänligt ansigte. Hon skulle le, ja, se så snäll ut. Med det samma brast hon på nytt ut i gråt.
Han hörde vid dörren den undertryckta snyftning och de häftiga suckar, som hon förgäfves försökte qväfva. Då vände han om, gick genom salen till sitt rum, stängde dörren med något hård hand och vred den i lås efter sig.
När pigan på morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade den lilla frun just somnat. Med utvattnade röda ögon såg hon upp.