— Kom hit, Anuschka.
— Ja, matmor.
— Lägg din hand på mitt hufvud! Så der ja, det är så skönt. Du är snäll, Anuschka. Jag har en snäll flicka i dig, Anuschka, och det är godt, när man är sjuk och ensam.
Pigan pysslade vänligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon förstod så godt situationen. Hon hade varit med om sådant förut, på andra ställen. Hon hjelpte på med morgonklädningen, ledde frun till bordet, serverade chokoladen och kammade håret. Så gick hon in till herrn. Fru Granberg tog sitt handarbete, tårarne trillade en efter en ned på den lilla småbarnsskjorta hon sydde. Och så tryckte hon sina läppar mot det fina linnet och kysste det innerligt, som hade det förstått henne.
De talade härefter sällan till hvarandra, de två, herrn och frun. De »förstodo» icke mer hvarandra. Han gick sin väg, hon sin. Han var så mycket ute, alltid affärer. På qvällarne var han än hos den ena, än den andra kamraten. En gång skulle han gå till Sibrynoff — på bjudning. Kl. 8 kom Sibrynoff och sökte honom. Frun förstod för första gången, att Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarför var han ständigt borta, hvarför var hon så ensam? Var det kanske alltsamman hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig för kall, emedan hon var för blyg att blotta sina verkliga känslor för honom.
Hon funderade och tänkte, hon grubblade och led. Hon ångrade allt och fattade hundra nya beslut. Hon begrät sin försvunna lycka, som hon en gång begråtit sin moders död. Men hon hade denna gång ingen att förtro sig åt. Inga egentliga vänner i den stora främmande staden, hvars språk hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat förtro sig åt var Adolf Bäck, och han var ju dock »ej egentligen» qvinna. Så behöll hon sin sorg för sig sjelf, och dagarne gingo, tunga och långa.
* * * * *
En af Dions buketter med band i de finska färgerna var fästad på »ryssgudens» bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der framför, det var en ynklig liten låga, lampan var illa skött och grön af erg. De vissnande blommorna spredo en angenäm doft, men hängde redan med bladen, liksom de vetat, hur föga glädje de gjorde den de voro ämnade åt. Dion hade dock haft så stor möda att få ihop pengarne. Stackars pappa hade så litet, och det måste räcka till för allt möjligt. Dion hade lånat litet här och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af mamma, 5 af små fröknarna och 15 af Adolf. När han så till sina egna 30 kop. lade pappas blanka rubel, så hade han summan.
Man arbetade i Mäienenska familjen ifrigt för Nadja. De sågo i henne en ny profet för sitt fädernesland och voro lika ifriga att befrämja hennes sak, som om hon varit en af deras allra närmaste. Fader Mäienen, som fått ett lönande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin lediga tid med att agitera för henne lika energiskt som för sina egna underbarn. Att få Fina in på konservatoriet som lärarinna, Dion och Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till operan eller till konsertsångerskor, det var hans plan, och han fruktade icke ett ögonblick, att den kunde gå om intet. Nadja skulle genast få engagement vid stora operan, annat kunde väl inte komma i fråga med hennes stämma och dramatiska begåfning.
Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar. Med glödande färger skildrade han »en privat-soirée i en petersburgsk societé» och beskref noga det musikaliska programmets utförare och utförarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin förundran höra, att Nadja Sergeiewna gjort fullständig furore som kammarsångerska, att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang, hvars stämmedel, känsla och stora begåfning säkert voro fenomenela. Landet hade så föga råd att förlora en talang, att det vore att tillråda, att man toge vara på denna, skaffade henne medel, först att utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag för att sedan möjligen få henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som så många andra stora, föredrog att stanna ute, vid någon verldsteater borta i Södern.