Och detta var icke det enda man läste om Nadja. Den unge svekomanen Carl Granberg, som var tillfällig medarbetare i ett af hufvudstadens mest ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succès till sina läsare. »Det är en originel och rik begäfning», skref han, »ett naturligt, friskt sprudlande geni, värdt uppmuntran. Framsprungen som en kraftig telning från den folkstam, hvars ädlaste söner och döttrar fått andlig näring från brödralandet i vester, har hon någonting till hälften svenskt i hela sin uppenbarelse. Högrest, fyllig och stark påminner hon om en af Tegnér beskrifven Ingeborgsfigur, på samma gång som hennes eldiga glänsande ögon tala om österländskt inflytande, och hennes varmt bruna hy om lifligt kosackblod. Men», slutade han, »fröken Sergeiewna är en dotter af vårt land, och vårt land skall hafsa äran af henne, när hon en gång färdigrustad står på scenen, redo att mäta sig med de bästa vårt land hittills kunnat prestera. Fröken Sergeiewnas många gynnare och beundrare i Petersburg vänta att kunna utverka ett statsanslag till 1:sta maj, då det är ett faktum, att vår unga landsmaninna hittills haft att kämpa mot stora ekonomiska svårigheter. Hon har beklädt de anspråkslösaste platser för att kunna dra sig fram, och hon har arbetat med en rörande ifver under kampen för lifvet. Detta mål att bli konstnär har dock ständigt som högsta ideal sväfvat för henne — och det är genom törnen hon vandrat fram, omgifven af förtal, intriger och afund af forna kamrater, som missunnat henne hennes rikare begåfning. Att sålunda en ljusare framtid må beskäras denna uppgående stjerna, önska vi här alla, vi som haft tillfälle att höra och beundra hennes vackra sång.»
Vidare hade man till hennes förmån tänkt arrangera en soirée, hvartill biljetter skulle säljas först under hand och så offentligt. Familjen Mäienen skulle naturligtvis biträda. Fina skulle spela solo, Dion spela sin Wieniawsky, småfröknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera alltsamman både det vokala och det instrumentala.
Det blef ett oerhördt bråk. Mäienens sleto ut flere par skor under sina promenader från den ena ändan af staden till den andra. Ingeniör Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det minsta. Fru Bäck hade åtagit sig att presentera Nadja för några ryska musici, hvilkas välsignelse det var godt att ha till sitt förehafvande; hon hade äfven lofvat att hjelpa med råd och dåd angående toaletten, i fall det skulle behöfvas.
Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vänner hade tänkt för henne. Allting var redan afgjordt då hon blef underrättad, sal hyrd, tillstånd utfärdadt, dag bestämd, programmet uttänkt, allt utom hennes två solostycken och två ensembler. Detta skulle hon naturligtvis bestämma sjelf.
Förnöjda och med lätta samveten gingo så en vacker marsdag fru Mäienen och fru Bäck till Nadjas bostad för att meddela henne den glada underrättelsen, att hon bara behöfde sträcka ut handen för att få några och hundrade rublar, bara sjunga några små enkla toner, allt besvär vore undanröjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och tacka.
När de båda fruarna stego in, träffade de den unga damen insvept i en ny och elegant nattrock, liggande på soffan med fötterna på fåtöljkarmen, en roman i handen och cigarr i munnen.
Hon steg upp, förvånad och generad öfver besöket och glömde att be de främmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod på en stol, en mängd klädespersedlar lågo på en annan. Öfver pianot en ljus, något trasgrann sidenklädning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett misstroget, icke välkomnande leende. Fru Mäienen tog till ordet.
Efter otaliga utrop och onödiga preludier kom hon slutligen fram med sitt ärende. Man hade, för att bereda fröken Sergeiewna tillfälle att låta höra sig, arrangerat en liten konsert, en liten söt konsert; ifall fröken ville sjunga, skulle hon få alltihop, hela nettot. Kanske ett par hundra rubel, hvem vet, hon hade många beundrare, kanske flere hundra rubel. Tänk!
Den lilla godhjertade gumman strålade som en sol, hon blinkade vänligt med sina blanka och stora ögon, böjde af och an på hufvudet, som om halslinningen satt för stramt, men det var idel välvilja. Hon älskade att göra andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggöra alla, som kommo i hennes närhet. Voro de bara inte hennes fiender på ett eller annat vis, så voro de hennes vänner. Och hade de något med den finska saken att göra, så kunde hon gå i elden för dem. Hon idealiserade sina »vänner» liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstrålade dem med helgongloria. Hon kanoniserade dem, så att de blefvo så fläckfria som de första kristna martyrerna. Hon pådiktade dem allsköns fullkomligheter. Och när hon så fått dem färdiga, föll hon ned och tillbad tillika med sin »lille gubbe, den käre Robert Elias», lille Dion, lille Adolf, unga Fina samt begge småfröknarna.
Hon gaf sig ingen ro, innan de förut vunna vännerna föllo till fota liksom hon. Hon måste ha med sig alla trogna. Hela klicken.