Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det märkte hon icke. Hon trodde ändå. Hon steg alltid upp igen, hur hon än blef slagen till jorden. Hennes spänstiga natur kände icke slagen. Hennes goda hjerta måste likt ett ymnighetshorn evigt flöda öfver. Och det fans alltid någon, som först tog emot…
Fru Bäck var så nyligen gift och hade ännu så litet att göra, att det för henne var ett icke oangenämt tidsfördrif att »protegera konsten». Nadja var till hälften hennes, till hälften hennes »lille mans» landsmaninna, för tillfället kunde man ju pröfva krafterna på henne. Hon tyckte alls icke om henne, men var för mycket verldsdam för att låta sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i allmänhet smått originela, med Nadja var det ju föröfrigt förklarligt nog, en fattig fiskarflicka… För resten helt poetiskt!
Nadja hade stående hört på fru Mäienen. Hon hade svårt att förstå. Men ändtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska, hon solosångerska! Något så roligt hade hon aldrig tänkt sig.
Hon slog ihop händerna och gaf sig till att skratta. När hon kunde hejda sig, slängde hon sig ned på soffan och utbrast, ännu i skratt:
— Men är ni galna, gummor, hvad skall jag sjunga?
Lilla fru Mäienen blef litet dekontenancerad, fru Bäck gjorde en något förvånad mine med sin mustaschbeprydda läpp, och begge sågo på hvarandra.
— Ni ser ut, som om ni inte förstod svenska, — fortsatte Nadja, — hvad skall jag sjunga?
— Någon liten vacker aria, — proponerade fru Mäienen blygt, — om vi skulle ta Lucrezia Borgia, »nella fatal», — och hon gnolade melodien.
— Nella Fatal? Känner jag er Nella! Visst inte. Hitta på något annat.
— Kanske Fidès' aria ur »Profeten.»