— Jo, »Minä seison», »Yksittäin ole heitätty», »Toull on mun», »Minun kultani kaunis» och — »Rullan går».
— De blir charmanta som ett smånummer, men ni måste ha en introduktionsaria.
— Skall det vara en marsch, så tar vi Björneborgarne?
— Ni har ingen aria?
— »Såa blomaande hallena», är det en aria eller är det något annat?
— Jaså, ni kan det der, den är ur »Martha». Ska vi försöka … hur högt vill ni gå?
— Hur högt som helst, gerna för mig.
Fru Mäienen vände sig till fru Bäck:
— Beundransvärdt! Hur högt som helst! Vi ta den i Ess dur — på försök.
— Hör på! Nadja satte sig på fåtöljkarmen och försökte sjunga. Men det passade inte med accompagnementet. Fru Mäienen gjorde hvad hon kunde, generad för sig sjelf och för sin protégé, men det gick inte. Nadja hade »glömt» takten. Melodien hade gått henne ur hufvudet. Och i höjden skrek hon, så den helige St. Isaks heliga eld var nära att blåsa ut. Det var alldeles stört omöjligt.