Det besynnerliga i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet, dels deri, att man klär sig som fremling i landet och alldeles emot den rådande drägten.
Sällsam och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastade veck.
Fantastiskt klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär sig likt en yngling o. d.
Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.
Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter personen.
I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.
Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.
Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot och förhöja bäst dess drag.
Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste blygas derföre.
Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.