Lika vigtig är ordning i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. — Härtill fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet och anständighet.
Till smak i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.
Öfverensstämmelse består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden, helsan o. d.
Enkelheten i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt, brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt m. m.
Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.
Nättheten bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen i dess rörelser eller dölja en vacker vext.
Det tillbörliga består deruti, att klädseln ej är beräknad på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.
Undvikas bör i klädseln allt sällsamt och besynnerligt, allt theatraliskt och fantastiskt. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har någonting bättre att uppvisa.